Så detta år hade jag bestämt mig för att ta  hösten med ro. Inte känna att livet är över bara för att de gula löven börjar dyka upp. De blir ju knappast mindre och sommaren kommer inte tillbaka förrän allt har dött och återuppstått igen. Så jag tänkte gilla läget. Men jag har svårt för att komma in i tänkte att man inte bara kan gå ut i BH och trosor utan måste pälsa på sig för att hämsta den där ansjovisburken som man glömde i bilen. Jag glädjs inte alls åt de sprakande färgerna som brinner i rött guld och orange. Jag är inte alls vidare lycklig över dimman som ligger tät varje morgon eller de där faaaantastiska höstafnarna där solen lyser som gudl medan man fryser häcken av sig. Min kära Reikimästare sa att det inte alls var någon bra idé att avsky en årstid. Möjligen sant. Men hösten är verkligen inget att hurra för. Jag försöker inte ens låta trallandes glad då jag pratar om att packa ihop vattenslagnen, stöka ur växthuset eller frysa halv ihjäl då jag sätter mig i bilen på morgonen. Hela mitt västen stretar emot och försöker att låtsas att det fortfarandeär sommar. Så jag klär mig för kallt vilket bara spär på irritationen och jag glömmer handskar till barnen, för det är väl ändå tillräckligt varmt ännu? Jag låtsas att det inte alls börjar varja dags för motorvärmare eller täckbyxor. Jag är så duktig på att ignorera att jag oftast är för sen att köpa vinerkläder. Alla andra människor som lever i denna värld och är realistiska köpte deras Reima overaller till barnen redan i augusti. Jag börjar kika lite försynt i oktober eller då första snön har kommit och jag får lite lätt panik. Ja just ja säger min ignoranta hjärna, det är kanske vinter snart. Så varje glatt, guuud hösten är så mysig bemöts med ett javisst, jag älskar att känna lutken av mina egna fjärtar där jag ligger under täcket och dör lite lätt. Jag säger nästan som den där dåliga låten, Wake me up when its all over.

I alla fall ska vi ta en tripp till Gävle i helgen. Barnen ser fram emot få åka tåg och jag ser mest fram emot IKEA. Har jag råd och vi får plats i bilen så ska jag köpa ett nytt TV-bord och möblera om vardagsrummet. Jag längtar! Just nu är kaoset en ständig följeslagare här hemma men jag orkar inte när jag vet att jag ändå ska riva upp allt och göra om och göra rätt. Tågresor i sig brukar kunna vara ett trevligt inslag om inte annat för att sällskapet i sig är utomordentligt utsökt.

Måste rekommendera min arbetskamrats Andreas band som nyss släppt en skiva. De är ordentligt bra och från den nobla orten Boliden. Lyssna!

Måndagen började med att vakna och behöva oroa sig för han som inte kom. Men sömnen blev överväldigande efter en hel helg med Reikikurs. Somnade och vaknade av en liten fyraåring som tassade nedför trappan. Mamma sa hon, jag har kissat ner mig. Så hon hoppade in i duschen medan jag försökte vakna till. Oron i magen låg som en liten klump men jag försökte att ignorera den. Inte tänka på det för då kommer magkatarren som ett brev på posten. Jag balanserar på en tunn tråd just nu. Minsta lilla gör att allt blossar upp och jag måste börja om med Rennie igen. Jag vill inte. Jag vill ha en mage som är problemfri och utan för mycket magsyra. Så jag mediterar och försöker ändra tankesätt. I alla fall så tog jag mig tillslut upp ur sängen och fyraåringen hade torkat sig själv och stod nu och kammade håret. Jag förundras varje dag hur stor hon har blivit och en liten sorg kan ibland infinna sig att jag inte behövs lika mycket. Själv tog jag en varm dusch medan hon glatt gick upp för att väcka storasyster. Medan jag torkade mig kom han som jobbat hela natten och tydligen överlevt trots mina mardrömmar. Jag gav honom en blöt och hård kram medan han kraschade i sängen. Fyraåringen började rala om att hon inte alls skulle ha på sig klänningen som hon hade igår. Jag sa att du får inte byta kläder varje dag om de inte är smutsiga och vi åker inte förrän du har tagit på dig klänningen. Då börjar sexåringen yla att vi kommer inte hinna på skolan och att hon aldrig mer får träffa sina kompisar. Jag säger lugnande att om det blir så hoppar hon på bussen här hemma. Den trötte men levande zombien pussar mig och åker hem för att äntligen få sova. Fyraåringen hoppar i klänningen med en rasande fart, mest troligt för att ingen orkar lyssna på sexåringens skrikande om att hon aldrig mer få gå skola. Dock byts byxorna ut mot ett par med hjärtan och jag håller tyst. Vi packar frukt i den rosa väskan. Min blir fylld med en matlåda med kyckling tillagad av kocken på berget, en macka till frukost eftersom jag av förklariga skäl aldrig hinner äta hemma samt näsdukar och nezeril för förkylningen som förstörde lite av upplevelsen av Reikihelgen. Vi packar in oss och är i god tid till dagis. Efter lite puss och kram så är jag på väg till jobbet igen för en spännande arbetsvecka. Tydligen har kocken på berget även öppet i afton så middagen är säkrad.

Man måste börja veckan med ett leende. Så här får ni denna bild, stulen från internet och allt.

Svettig vaknar jag upp ur ännu en mardröm. De rider mig. Överlappar varandra. Jag vet inte vad som är verklighet eller dröm då jag kravlar mig ur sängen. Det kan bero på den flashback jag fick av vårens utmattningsdepression. Det kan även bero på paniken att snart börja om på ett jobb jag inte alls vill tillbaka till. Så hur ska jag hantera det? Ärligt talat så vet jag inte. Precis som med det mesta i livet måste jag stå här och nu. Titta ut över sjön som går vit. Äta frukosten. Känna in kroppens signaler. Glömma morgondagen för att sitta stilla på altanen och läsa sagan om is och eld. Planer får sättas igång när jag väl landar hemma. Inte ute i vildmarken. Inte samtidigt som andra trådar ska klippas av. Så jag tar ett djupt andetag. Tar tag i boken för att ännu en gång sjunka in i västeros intriger.

En blogg till. Varför inte. Jag verkar inte kunna vara utan skrivandet någon längre tid. Det sliter och drar i mina fingrar. Orden samlas på en hög och hotar att spränga mitt huvud. Så en blogg blev det. Förväntar ni er utelämnanden? Glöm det. Seriösa inlägg? Glöm det. Välskrivna inlägg? Jag ska göra mitt bästa. Massa bilder? Tanken var så. Jag kommer att skriva om det som dyker upp i tanken och det jag finner roande. Finner ni det tråkigt kan jag tipsa er om att googla något ni finner mer amuserande. Stavfel ber jag om ursäkt för, mobilen lyder mig inte alltid.
Börjar men lite bilder från det ställe jag just nu har strandat på.